Mösstantens arkiv

Det kräver en ordentlig fundering. Vilka har varit mina lyckligaste ögonblick i livet?

När mina barn var födda? Ja det finns stor lycka där men det är inte alltid man kan känna den meddetsamma. En förlossning är en omskakande upplevelse. Hade jag tårar i ögonen? Kanske.

Oftast får jag tårar i ögonen när jag blir rörd. En händelse jag tänker på är när två nära unga släktingar vigdes för ett par år sedan. Då måste jag använda näsduken och torka mina ögon. De vigdes i kyrkan och det kändes så rätt eftersom de här två människorna verkligen trodde på det som sades. En god vän till dem som var präst förrättade vigseln.

Men vilka känslor hade jag egentligen? Var det ogrumlad glädje? Naturligtvis fanns det tankar om livets gång. Jag hade följt brudgummen ända sedan han var liten. Nostalgi? Önsketankar om att måtte det nu gå bra för det här paret? Tankar på när jag själv var lika ung?

Det är svårt att hitta stora livshändelser som bara består av glädje. Livet är så stort och komplicerat.

Om jag ska tänka på när tårarna föll av enbart glädje får det bli när vi hade besök av faster Ellen och farbror Axel när jag var barn. De kunde vara så roliga. Faster Ellen, som var min mammas faster, var en översvallande människa. Tusen, tusen, tusen tack för den här goda maten! brukade hon utbrista. Vi hade så roligt när Ellen och Axel var på besök och då kunde det finnas stunder när vi skrattade hejdlöst så att tårarna sprutade.

Men man kan också vara mycket lycklig utan tårar. Bilden överst i inlägget är från ett sådant tillfälle.