I många år har jag velat läsa En vinter på Mallorca av George Sand. Jag har föreställt mig henne och Chopin i en tjusig gammal villa högt uppe vid en brant mot havet. Hon skriver, Chopin komponerar. Det är fridfullt och vackert.
 
Så hittade jag ett exemplar av boken här hemma. Boken var utgiven 1976 på Forum. Det finns två svenska översättningar av En vinter på Mallorca. Den andra är utgiven 2014 på Lindskog förlag. Det var samma översättare till båda utgåvorna, Kitty Knös, men boken från 2014 skulle vara moderniserad. Så den lånade jag på biblioteket och det är den jag har läst.
 
Mina romantiska föreställningar kom genast på skam. Det var inbördeskrig i Spanien när Sand, hennes två barn och Chopin 1838 kom till Mallorca. Många flyktingar hade sökt sig dit och det var svårt att få en bostad. Dessutom led Chopin av tuberkulos. De lyckades ändå hitta ett hus att hyra men när värden så småningom fick kännedom om Chopins sjukdom fick de inte bo kvar. Den enda bostad de kunde finna var i ett övergivet kloster i byn Valdemossa.
 
Sand nämner aldrig Chopin vid namn. Hon kallar honom "vår sjukling" och hon vill inte erkänna att han har tuberkulos. Han har haft en ovanligt besvärlig förkylning som inte vill ge med sig, menar hon. Men Chopins sjukdom är inte deras enda svårighet. De har problem med tullen, de har problem med att få pianot fraktat till Valdemossa. De får betala skyhöga summor för allting och George Sand har fullt upp med att få hushållet att fungera i den primitiva bostaden. Dessutom blir vädret sämre och sämre och bostäderna på Mallorca är dragiga och kalla. Inte den bästa miljön för en människa som lider av tuberkulos.
 
Sand beskriver inte befolkningen på Mallorca särskilt smickrande. De är dumma, slöa och lurar gärna turister, hävdar hon. De bofasta är ärliga mot varandra men inte mot främlingar. Hela tiden framhåller hon Frankrike som ett föredöme. Där finns industri och intelligenta människor. 
 
Trots allt detta skriver Georg Sand ofta humoristiskt om deras svårigheter. Hon beskriver utflykter i naturen och i klostret som är ett så stort byggnadskomplex att de ständigt hittar nya rum och kapell som de inte har sett tidigare. Naturen över hela Mallorca är mycket vacker, skriver Sand. Hon beskriver olika historiska byggnader och minnesmärken, berg, knaggliga stigar och utsikt över havet. Hon skriver målande om ett vådligt äventyr, en färd från Palma till Valdemossa på en översvämmad stig där de nästan spolas bort. I ett parti i boken bryter hon av berättandet med en dialog mellan en munk och en konstnär som möts i en klosterruin och talar om konsten och religionen och inkvisitionen.
 
Kitty Knös som har översatt boken skriver att det finns sakfel i George Sands text och att man inte ska tro på allt hon skriver. Det stämmer antagligen men jag är glad över att jag läste boken. George Sand var en ovanlig kvinna. Hon gifte sig vid arton års ålder men skilde sig senare och hade kärlekshistorier med många olika män. Hon klädde sig ibland i manskläder och kunde på så sätt röra sig mer fritt i samhället.
 
George Sand är en pseudonym.  Under första hälften av 1800-talet gick det inte riktigt an att en kvinna publicerade sig som författare. Hennes flicknamn var Amantine Lucille Aurore Dupin.
 
Jag kommer nog att läsa en av hennes romaner så småningom.

En vinter på Mallorca

Böcker Kommentera
 
I många år har jag velat läsa En vinter på Mallorca av George Sand. Jag har föreställt mig henne och Chopin i en tjusig gammal villa högt uppe vid en brant mot havet. Hon skriver, Chopin komponerar. Det är fridfullt och vackert.
 
Så hittade jag ett exemplar av boken här hemma. Boken var utgiven 1976 på Forum. Det finns två svenska översättningar av En vinter på Mallorca. Den andra är utgiven 2014 på Lindskog förlag. Det var samma översättare till båda utgåvorna, Kitty Knös, men boken från 2014 skulle vara moderniserad. Så den lånade jag på biblioteket och det är den jag har läst.
 
Mina romantiska föreställningar kom genast på skam. Det var inbördeskrig i Spanien när Sand, hennes två barn och Chopin 1838 kom till Mallorca. Många flyktingar hade sökt sig dit och det var svårt att få en bostad. Dessutom led Chopin av tuberkulos. De lyckades ändå hitta ett hus att hyra men när värden så småningom fick kännedom om Chopins sjukdom fick de inte bo kvar. Den enda bostad de kunde finna var i ett övergivet kloster i byn Valdemossa.
 
Sand nämner aldrig Chopin vid namn. Hon kallar honom "vår sjukling" och hon vill inte erkänna att han har tuberkulos. Han har haft en ovanligt besvärlig förkylning som inte vill ge med sig, menar hon. Men Chopins sjukdom är inte deras enda svårighet. De har problem med tullen, de har problem med att få pianot fraktat till Valdemossa. De får betala skyhöga summor för allting och George Sand har fullt upp med att få hushållet att fungera i den primitiva bostaden. Dessutom blir vädret sämre och sämre och bostäderna på Mallorca är dragiga och kalla. Inte den bästa miljön för en människa som lider av tuberkulos.
 
Sand beskriver inte befolkningen på Mallorca särskilt smickrande. De är dumma, slöa och lurar gärna turister, hävdar hon. De bofasta är ärliga mot varandra men inte mot främlingar. Hela tiden framhåller hon Frankrike som ett föredöme. Där finns industri och intelligenta människor. 
 
Trots allt detta skriver Georg Sand ofta humoristiskt om deras svårigheter. Hon beskriver utflykter i naturen och i klostret som är ett så stort byggnadskomplex att de ständigt hittar nya rum och kapell som de inte har sett tidigare. Naturen över hela Mallorca är mycket vacker, skriver Sand. Hon beskriver olika historiska byggnader och minnesmärken, berg, knaggliga stigar och utsikt över havet. Hon skriver målande om ett vådligt äventyr, en färd från Palma till Valdemossa på en översvämmad stig där de nästan spolas bort. I ett parti i boken bryter hon av berättandet med en dialog mellan en munk och en konstnär som möts i en klosterruin och talar om konsten och religionen och inkvisitionen.
 
Kitty Knös som har översatt boken skriver att det finns sakfel i George Sands text och att man inte ska tro på allt hon skriver. Det stämmer antagligen men jag är glad över att jag läste boken. George Sand var en ovanlig kvinna. Hon gifte sig vid arton års ålder men skilde sig senare och hade kärlekshistorier med många olika män. Hon klädde sig ibland i manskläder och kunde på så sätt röra sig mer fritt i samhället.
 
George Sand är en pseudonym.  Under första hälften av 1800-talet gick det inte riktigt an att en kvinna publicerade sig som författare. Hennes flicknamn var Amantine Lucille Aurore Dupin.
 
Jag kommer nog att läsa en av hennes romaner så småningom.
 
 
Veckans tema från Johannas deckarhörna är sport i litteraturen. Och det passar riktigt bra nu när det är vinter-OS och sportlov. Här är min lista:
 
  • Den stora matchen av Arnaldur Indriðason. Det är en deckare och miljön är Reykjavík. Året är 1972 och schackmästarna Bobby Fischer och Boris Spasskij möts i "århundradets match".
  • Jag smyger förbi en yxa av Beate Grimsrud. En fin barndomsskildring om flickan Lydia som växer upp i en stor udda famlij och som tränar fotboll och löpning.
  • Jag är Zlatan : min historia av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz. Jag har inte läst den men det har min man gjort och han säger att den är bra.
  • Sekonden av P O Enquist. Om Idrott och fusk och politik och falska liv. Huvudpersonen är son till en man som var släggkastare och slog svenskt rekord, men det avslöjades att han använt en för lätt slägga. Jag tror inte att jag har läst den (minnet alltså!) men P O Enquist brukar skriva bra.
  • Jag vill ha hela världen av Fredrik Ekelund. Om Daniel Lagerhielm, framgångsrik språkforskare och fotbollsspelare. Men hans karriär blir inte spikrak och när det tar emot går det snart riktigt illa. Jag tror att det måste vara korpfotboll Lagarhielm spelar. Det var länge sedan jag läste boken. Men fotboll förekommer i alla fall. Och jag kommer ihåg att jag tyckte att boken var bra.

Sport i litteraturen

Böcker 4 kommentarer
 
 
Veckans tema från Johannas deckarhörna är sport i litteraturen. Och det passar riktigt bra nu när det är vinter-OS och sportlov. Här är min lista:
 
  • Den stora matchen av Arnaldur Indriðason. Det är en deckare och miljön är Reykjavík. Året är 1972 och schackmästarna Bobby Fischer och Boris Spasskij möts i "århundradets match".
  • Jag smyger förbi en yxa av Beate Grimsrud. En fin barndomsskildring om flickan Lydia som växer upp i en stor udda famlij och som tränar fotboll och löpning.
  • Jag är Zlatan : min historia av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz. Jag har inte läst den men det har min man gjort och han säger att den är bra.
  • Sekonden av P O Enquist. Om Idrott och fusk och politik och falska liv. Huvudpersonen är son till en man som var släggkastare och slog svenskt rekord, men det avslöjades att han använt en för lätt slägga. Jag tror inte att jag har läst den (minnet alltså!) men P O Enquist brukar skriva bra.
  • Jag vill ha hela världen av Fredrik Ekelund. Om Daniel Lagerhielm, framgångsrik språkforskare och fotbollsspelare. Men hans karriär blir inte spikrak och när det tar emot går det snart riktigt illa. Jag tror att det måste vara korpfotboll Lagarhielm spelar. Det var länge sedan jag läste boken. Men fotboll förekommer i alla fall. Och jag kommer ihåg att jag tyckte att boken var bra.
 
 Det talas mycket om influencers nu för tiden, människor som bloggar och finns på Instagram och Youtube och som tjänar pengar på sin verksamhet. De mest framgångsrika av dessa influencers har många följare. Det är lätt hänt att man tänker på en ung kvinna som pratar om smink och mode när man hör ordet. Men Influencers finns av olika sorter.
 
Jennifer Scott som jag har berättat om i ett annat inlägg kan väl betraktas som en influencer. Hon är författare också och tjänar antagligen mest på sina böcker, men att hon påverkar människor är helt säkert. Hon har påverkat mig till exempel.
 
Influencers och Youtubare finns alltså av många slag. Det här inlägget skulle handla om just The Mustards och nu är det dags att presentera dem.
 
The Mustards är ett svenskt ungt par som gör Youtubefilmer och också podcasts på engelska. De är unga, de är veganer och mycket designintresserade. De har en helt annan, genomtänkt estetik än vad jag har. Deras lägenhet skulle till exempel inte passa mig. The Mustards bor i Berlin och jag vet inte riktigt hur de försörjer sig. Kanske gör de inte bara Youtubefilmer utan en massa andra saker också.
 
Varför är nu jag, nybliven pensionär,  intresserad av dem? Jag tror att det beror på att de är så olika mig, till ålder, utseende, sätt att leva, ja allt. Det gör att jag helt enkelt tycker att de är spännande. Jag har mött dem på Youtube. De har en kanal där, som det heter och de har många följare.  Ibland tycker jag att de är väldigt roliga.
 
Här en länk till ett av deras frukostsamtal om vad som kommer att ersätta hipstern.
 
Och här en länk till en annan video som handlar om problem i kärleksrelationer. De tar upp frågor som följare har skickat in, de har fått hundratals och när jag ser det här förstår jag hur viktiga influencers kan vara för följarna och vilket förtroende de kan ha för dem.
 
Jag har läst i tidningen att det finns gymnasium med estetiskt program där man kan välja en inriktning med kurser i entreprenörskap, journalistik, reklam och information för att senare arbeta som influencer. Många har visat intresse för den inriktningen säger en representant från skolan. Det blir en hård verklighet som eleverna kommer ut i när utbildningen är slut. Men The Mustards har nog lyckats.

The Mustards

Allmänt Kommentera
 
 Det talas mycket om influencers nu för tiden, människor som bloggar och finns på Instagram och Youtube och som tjänar pengar på sin verksamhet. De mest framgångsrika av dessa influencers har många följare. Det är lätt hänt att man tänker på en ung kvinna som pratar om smink och mode när man hör ordet. Men Influencers finns av olika sorter.
 
Jennifer Scott som jag har berättat om i ett annat inlägg kan väl betraktas som en influencer. Hon är författare också och tjänar antagligen mest på sina böcker, men att hon påverkar människor är helt säkert. Hon har påverkat mig till exempel.
 
Influencers och Youtubare finns alltså av många slag. Det här inlägget skulle handla om just The Mustards och nu är det dags att presentera dem.
 
The Mustards är ett svenskt ungt par som gör Youtubefilmer och också podcasts på engelska. De är unga, de är veganer och mycket designintresserade. De har en helt annan, genomtänkt estetik än vad jag har. Deras lägenhet skulle till exempel inte passa mig. The Mustards bor i Berlin och jag vet inte riktigt hur de försörjer sig. Kanske gör de inte bara Youtubefilmer utan en massa andra saker också.
 
Varför är nu jag, nybliven pensionär,  intresserad av dem? Jag tror att det beror på att de är så olika mig, till ålder, utseende, sätt att leva, ja allt. Det gör att jag helt enkelt tycker att de är spännande. Jag har mött dem på Youtube. De har en kanal där, som det heter och de har många följare.  Ibland tycker jag att de är väldigt roliga.
 
Här en länk till ett av deras frukostsamtal om vad som kommer att ersätta hipstern.
 
Och här en länk till en annan video som handlar om problem i kärleksrelationer. De tar upp frågor som följare har skickat in, de har fått hundratals och när jag ser det här förstår jag hur viktiga influencers kan vara för följarna och vilket förtroende de kan ha för dem.
 
Jag har läst i tidningen att det finns gymnasium med estetiskt program där man kan välja en inriktning med kurser i entreprenörskap, journalistik, reklam och information för att senare arbeta som influencer. Många har visat intresse för den inriktningen säger en representant från skolan. Det blir en hård verklighet som eleverna kommer ut i när utbildningen är slut. Men The Mustards har nog lyckats.