Mösstantens arkiv

Den här boken innehåller tre berättelser: Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. De gavs ursprungligen ut var för sig men jag tycker att det bästa är att läsa dem alla tre på en gång. Annars blir det lite rumphugget och konstigt. De hör ihop.

I berättelsen blandar Auster inslag från deckargenren med, ja jag vet inte vad. I den första berättelsen får deckarförfattaren Quinn ett telefonsamtal där någon söker Paul Auster. I den andra vill White att Blue ska skugga Black, och i Det låsta rummet får berättaren ett oväntat brev från hustrun till en tidigare vän från skoltiden.

Problemet när jag läste var att berättelserna i så stor utsträckning är skelett. De saknar kött på benen så att säga. De är också en lek eller kanske inte med identiteter, och man vet inte vad som är vad.

Männen i de två första berättelserna skuggar varandra och antecknar i ett block och avlämnar rapport då och då. Huvudpersonerna är helt ensamma. De är avskurna från världen. Blue i Vålnader har visserligen en flickvän som han ska gifta sig med men när han får sitt uppdrag försvinner han och håller ingen kontakt med henne. Och uppdraget varar länge.

Jag vet inte vad författaren vill säga. Ibland tror jag att trilogin handlar om att vara författare, att man då isolerar sig och delvis lever i en overklighet. Eller annars handlar det om svårigheten att hitta en mening med livet. Jag vet inte. Ändå känns det inte som om jag har läst en dålig och meningslös bok.

Lite roligt var det att läsa Austers bok efter att tidigare ha läst Modianos De dunkla butikernas gata. Där var jag också förvirrad. En rolig likhet mellan böckerna är alla gatunamn. Modiano är ju känd för att väldigt precist redovisa vilka gator, och många gator, som romanpersonerna rör sig på. I Stad av glas är det samma sak. Noggrant låter Auster oss veta hur Quinn rör sig i staden när han skuggar en person. Ändå är Modianos och Austers böcker väldigt olika. I Modianos bok finns ändå en viss substans och verklighetsanknytning därför att så många människor försvann och arkiv förstördes i och med andra världskriget.

Det jag skrev om Modianos bok hittar du här.

Austers New York-trilogi är mycket overklig. Den är grå. Alltså när jag tänker på den ser jag grå bilder. Det känns inte alls onödigt att jag läste den, fast jag länge när jag läste den första och andra berättelsen tänkte: Författaren måste ha varit mycket ung när han skrev det här. Det kändes som om en tjugoårig kille hade suttit och hittat på något som han tyckte var häftigt, något som skulle vara intellektuellt och sätta myror i huvudet på folk.

Fast den tjugoårige killen skulle ändå inte ha kunnat skriva så pass bra, till exempel inte det strålande avsnittet om uteliggare och andra udda människor i New York. Över huvud taget hade han inte behärskat språket så bra.

Dels är det roligt att ha läst en bok som anses som en modern klassiker. Nu vet jag hur den är. Dels ger berättelserna mig tankar och bilder nu efteråt. New York-trilogin är större än vad jag upplevde från början när jag läste.

New York-trilogin av Paul Auster, Norsteds 2011. Översättning: Ulla Roseen.