Mösstantens arkiv

Ämnet för Orsakullans bloggutmaning den här fredagen är som ni ser Den första kärleken. Nu är jag inte den som berättar allt om mitt liv. Tvärtom. Privatlivet är mestadels privat, så här tänker jag berätta om en idolkärlek.

Hur gammal kan jag ha varit? Åtta, nio år gammal kanske. Westernserien Bröderna Cartwright gick på TV och den fick jag se eftersom mina föräldrar tyckte att avsnitten var tillräckligt snälla.

Bröderna Cartwright var tre. Hoss var den äldste, Adam kom där näst och yngst var Little Joe. De tre bröderna bodde med sin far Ben på en ranch och de råkade ut för svårigheter och spännande situationer som inte var så våldsamma.

Vem blev jag kär i, tror ni?

Little Joe förstås. Han spelades av Mike Landon och har var så gräsligt söt. Mike Landon spelade också in en låt som låg på någon topplista så den kunde jag lyssna på och drömma om min idol. Jag hade till och med ett litet foto av honom under kudden.

Och nu kommer jag till begreppet idolkärlek. Det var som att man skulle svärma för idoler när jag växte upp. Hur stark var min kärlek till Mike Landon egentligen? Jag kommer ihåg när jag hade blivit tonåring. Då skulle vi stå i publiken och skrika när våra idoler spelade. Så galna skulle vi vara i de där pojkarna. När jag var en tretton fjorton år gammal var jag och en kompis i Gamleby Folkets park. Dit kom nämligen många betydande artister. Jag tror att det var Hep Stars som spelade och jag stod där och skrek. Det kändes inte helt naturligt får jag erkänna. Ganska krystat faktiskt. Men så skulle man göra.

Nåväl, tillbaka till Mike Landon.

Jag vet inte hur länge mitt svärmeri pågick men jag kommer ihåg hur det slutade. Jag pratade om min idol med min kompis och berättade antagligen om hur bra han sjöng och hur fin den där låten var som man kunde höra på radio.

- Min bror tycker att han sjunger som en påse nötter, var hennes kommentar.

Ja, så slutade det svärmeriet.