Katabol av William Oudhuis
Det här är en otäck bok. Den handlar om tre människor: Det är Jimmy som har varit mobbad i skolan och som nu som lite äldre dricker alkohol och tar amfetamin och som ofta råkar i slagsmål och misshandlar den som han är oenig med. Och det är Justine som missbrukas sexuellt av killarna under sin uppväxt och som vänder ångesten mot sig själv och lider av anorexia och bulimi. Den tredje är Willem som studerar på universitetet och som inte kan se människor i ögonen, som har svårt att vara bland människor över huvud taget och som måste ha kontroll.
Ett problem när jag läser den här romanen är att de här tre människorna enbart blir romanfigurer. De framstår inte som människor och då bryr jag mig inte så mycket om vad de är med om. Det blir lite jaså ända till jag närmar mig bokens slut och de tar hämnd och våldet är noga uttänkt och beskrivet. Det partiet kan jag egentligen inte läsa. Det är så otäckt att jag måste skumma över sidorna mycket snabbt.
I boken finns också ett jag och jag blir inte riktigt klar över om det är en helt annan person eller kanske alla tre. Denna person talar med sin döde morfar och de partierna är upplagda som en dialog. Det verkar som om de är tänkta dels som en andningspaus, dels för att få fram ett annat förhållningssätt till livet. I slutet av boken säger morfadern att det finns kärlek och att det är jaget som bestämmer om hen ska försöka hitta den. Problemet är att det blir så abstrakt. Romanfigurerna blir abstrakta och frågorna som tas upp i morfarsdialogen blir också abstrakta. Författaren gestaltar inte kärleken. Det enda som gör att jag känner något när jag läser den här boken är illamående och avsky över våldet i bokens senare del. Jag tror att en bok som inte gestaltar något annat än ett fruktansvärt uträknat våld måste ha ett mycket bättre utmejslat språk där varje ord väger tungt och så är det inte här. Det blir platt.
Och nu kommer jag till spendera. I min värld spenderar man pengar och tillbringar tid, men människorna i den här boken spenderar oupphörligen tid. Ordet förekommer på många ställen. Jag vet inte om det har blivit så vanligt att yngre människor skriver så att det börjar bli riktig svenska, språket ändras ju hela tiden, men en tant som jag far riktigt illa av att läsa det, så illa att när jag i nästa bok läser att en människa spenderar pengar hoppar jag till och känner först samma olust innan jag inser att här är allt som det ska vara.
Här ovan har jag tänkt fel. Jag kollade inte senaste utgåvan av SAOL. Där kan man se att det är helt riktig svenska att använda ordet spendera om tid. Det är jag som inte har hängt med i språkets utveckling. Jag ber författaren och förlaget om ursäkt.
Katabol av William Oudhuis, Stenberg-Schentz förlag 2019.
lite annorlunda tema, naket