Räddningsavstånd av Samanta Schweblin
Amanda är på semester med sin lilla dotter. De har hyrt ett hus i en by och hennes man är kvar i staden. Som så många andra mammor håller Amanda koll på sin dotter. Hon måste veta var hon är och flickan får inte vara alltför långt borta. Hon måste vara inom räddningsavstånd.
Amanda måste hinna fram innan flickan ramlar i poolen, innan hon springer ut på vägen, hon får inte försvinna.
Men det är något hotfullt över den här platsen. En häst har dött efter att ha druckit vatten i bäcken och varför finns det så många handikappade barn i byn?
Det här är en kort och tät roman, mycket spännande att läsa. Författarens romankonstruktion och språk gör att det inte blir en i raden av berättelser om ett förgiftat område där människor blir sjuka. Den börjar med att Amanda ligger i en sjukhussäng. På sängkanten sitter väninnan Carlas lille son David och för honom berättar Amanda vad som har hänt.
Bara det är helt orealistiskt. David uppför sig som en vuxen. Men det är det som gör boken så bra. Den är drömlik, ja mardrömslik och har också övernaturliga inslag. Det är ändå fullt trovärdigt eftersom Amanda är sjuk och det är i hennes huvud allting utspelas. Och tyvärr vet vi ju att det finns en handfast hemsk verklighet bakom berättelsen. Sådana byar finns.
Men historien blir mer än så. Jag tänker på mammors ansvar. Jag tänkter på att vara överbeskyddande. Jag tänker på mammors rädsla. Och jag tänker på att vi inte kan beskydda våra barn från allt ont även om vi vill.
Räddningsavstånd av Samanta Schweblin, Bonniers 2016. Översättning Lina Wolff.
Våra äldsta barnbarn, 7 och 9 år, har mobiler som ser ut som armbandsur, föräldrar har lätt att nå dem.